Könsdysfori, eller könsinkongruens, har klassificerats av Världshälsoorganisationen som ett psykiatriskt tillstånd. Men som American Psychiatric Association fastslog 2013 betraktas könsinkongruens i sig inte som en psykisk störning.
Könsdysfori kan leda till social isolering, ångestsyndrom, ensamhet, depression eller till och med andra symtom.
Vad orsakar könsdysfori?
Ursprunget till könsdysfori är fortfarande okänt, men det verkar påverkas av biologiska (genetiska, hormonella) och miljömässiga faktorer.
Hur kan könsdysfori diagnostiseras?
Diagnostiken är komplex, eftersom könsdysfori ofta åtföljs eller överlappas av psykologiska eller psykiatriska problem. Fastställandet måste göras av specialiserade läkare med relevant erfarenhet, i strikt enlighet med åldersspecifika kriterier – särskilt när det gäller barn och ungdomar.
För vuxna är diagnostikprocessen mindre komplicerad tack vare individens psykosociala mognad, som gör det möjligt att fatta ett medvetet beslut. När det gäller barn uppstår däremot frågor om när behandlingen bör påbörjas.
Före puberteten: Det är lämpligt att undvika alla former av interventioner innan puberteten har inletts, eftersom könsdysfori hos majoriteten av barn inte kvarstår i tonåren eller vuxenåldern. Fysiska förändringar, utvecklingen av social intelligens och utforskandet av sexualiteten leder antingen till att denna dysfori tilltar eller avtar.
Ungdomsåren: Om könsdysfori kvarstår upp i ungdomsåren bör en medicinsk bedömning göras för att avgöra om behandling ska inledas. Beslutet om hormonbehandling bör inte fattas förhastat.
Könsdysfori: Endokrinologens roll
Endokrinologens roll är avgörande genom hela processen, med tanke på dennes expertis gällande hormonella förändringar och deras inverkan på ungdomens kropp. Av denna anledning är samarbetet med endokrinologen ovärderligt i alla skeden av behandlingen.
Efter den diagnostiska fasen, då könsidentitetens natur och egenskaper utforskas, påbörjar vi behandling av transpersoner i tonåren genom att hämma puberteten med hjälp av specifika hormonella insatser, förutsatt att följande kriterier är uppfyllda:
- En diagnos av könsdysfori har ställts.
- Ungdomen har börjat.
- Långvarig och uttalad könsdysfori föreligger.
- Samtidigt förekommande medicinska och psykologiska problem har hanterats.
- Samtycke föreligger från ungdomens sida, eller från föräldrarna om ungdomen inte har uppnått en lämplig ålder för att själv lämna samtycke.
Pubertetsbromsning uppnås genom användning av analoger till gonadotropinfrisättande hormon, vilka förhindrar utvecklingen av oönskade sekundära könskarakteristika. Detta utgör ett övergångsskede som ger ungdomen nödvändig tid att fatta definitiva beslut innan man går vidare med permanenta könsbekräftande ingrepp.
I detta skede kan endokrinologen inleda könsbekräftande hormonbehandling, förutsatt att bedömningen görs att alla nödvändiga kriterier är uppfyllda. Det rekommenderas starkt att hålla hormonnivåerna inom normalintervallet för det önskade könet samt att regelbundet kontrollera förekomsten av komplikationer eller risker för biverkningar.
I slutskedet av könsbekräftande kirurgi genomgår individen en förnyad bedömning. Endokrinologen fortsätter att regelbundet följa upp transpersoner med avseende på eventuell cancerutveckling samt eventuella biverkningar av de administrerade könshormonerna.